Filosofaris - Dagbok!

... att man har pms just nu... men kännslan av att inte vara uppskattad ibland känns som... humm.. ja världens tomhet fyller i bröstet och även om man har 3 1/2 barn (bonus) där av en konstat säger att hon älskar mig vilket är 100% uppskattat, men ibland räcker det liksom inte att höra det bara från sitt barn och över för det mesta när dom får nått... vilket i sig är en uppskattning.. ush vad dum jag låter men... det är inte bara det!

När man varit gift ett tag och haft det lite annurlunda som "family" och sen möter en ny och yngre som inte har erfarenheten av livet och man har påkekat lite då och då att man liksom vill ha lite medkännsla och uppskattning, så borstarst det bort lite med ett leende.... känns inte riktigt super då, eller så blir han upprörd, och visst är det kanske inte nått roligt att höra.. visserligen är jag en välldigt konstig männsika och skulle nån säga det till mig, så skulle mitt svar vara " Men gud förlåt jag försöker, hur vill du ha mig" fast med det mena jag självklart inte att man ska ändra sig själv utan ge vad sin partner kanske vill ha lite mer... kärlek, sex, uppskattning (menas inte med pengar utan.. kanske... en riktig tryckare i hallen och bara mysa och säga "du är bara min"), blickar som gör en varm, en hand på ryggen som smeker sig upp mot nacken och myser lite med örat... ja jag vet att jag har pms nu och kanske inte alls ser logik i det hela.

Men... sen när hormonerna eller sin barnslighet lugnar sig så kanske man ser att man kanske har varit lite löjlig?
Jag vill kanske har för mycket, jag kanske har för mycket kärlek som gör att det klashar med just han.. han kanske inte alls ser på saken på samma sätt fast man tycks ha pratat om det ett antal ggr och känner fasen vad bra det är att vi kan prata men ändå känns det som det inte riktigt är där i alla fall...?

Jag antar att jag ska komma ner från mina höga hästar och inte vara så jävla kännslig.