Filosofaris - Dagbok!

Ja det tycker jag... visst hon kanske har super roligt vid vissa tillfällen och självklart kanske hon är så pass stark att detta inte kommer påverka henne vid senare tid i livet.

Som flyter runt i en som man på nått sätt aldrig blir av med.... as jobbigt vill jag säga.

Ja man blir ju pissarg i bland alltså... det får man väll bli... hade en knasig 2-3 dagar här hemma, hormoner som pajja och flög åt alla håll... ja kvinnans vecka kanske, men nu är det över.
Men sen blir man bra ledsen... när man tror att allt är bra och allt bara åter faller ner och man tror så mycket men sen så bara rasar allt som man trott på... även om det är lite, små eller väldigt onödiga saker... men det känns liksom.

Man tror sig kunna lita, ha hopp och sen liksom blir man trampad på medan man har sina händer utsträckta... känns rätt hårt om jag ska vara ärlig.

Jag måste nog lära mig (även i min ålder) att det går inte att rädda alla som behöver räddas. Och kanske dom som behöver räddas inte är värda att räddas.
Eller nått... eller va?

Det kommer en tid när den som ljuger för sin egen vinnings skull kommer förlora allt dom äger och har pga av girighet och deras lömska tänkande av lyckosökande som dom inte egentligen ska ha.
Vissa personer ska inte ha vänner för dom vet inte hur man är emot dom!!!

Ja.. nu har jag bombat min bro med min mor, jag har krasat hela bron som höll våran koppling till varanndra då jag absolut har låtit hela glaset runnit över på all tålamod och välmående av att ha nån slags kontakt med henne.

Lång historia kort, Min mor kan inte vara frisk i huvudet... nej inte alls... för vilken mamma som helst oavsätt svåra tider med "barn" (barn vet inte mer än vad dom blir lärda) älskar sina barn och vill deras bästa, men så är inte fallet med mig.
Fått veta lite saker som visst gjorde ont men samtidgt fått veta nått jag har misstänkt för.

När jag var hos min faster i åldern 5-6 år och bodde där ett tag då min mamma.... tja inte fan vet jag om jag ska vara ärlig... levde röjan... hon fick visst lediga helger bara hon fråga min faster om du kunde ha mig om det våre så att hon ville ha lite "vuxen" tid.
Eftersom det stör henne så himla mycket att jag får det i dag en helg i månaden...
Men i alla fall, bodde hos min faster, började förskolan och deras kyrka (det visste inte jag haha, kyrkan haha i alla fall) och trivdes så mycket man kan göra, jag och min kusin kanske inte alls kom överrens men jag vet ju hur det är med jämnåriga barn (har ju det själv) men det kanske var lite svårt... jobbigt och jag fatta inte helt varför och så.

Men mormor och morfar hade tydligen varit "där" när jag var liten, min mormor och morfar... och sagt till min faster att hon skulle behålla mig, att jag får det bättre med dom... när jag hörde det och tänkte efter... (i går) så blev det som en lättnad då jag alltid kännt ett samvete för att tycka om min mormor och morfar då hon alltid pratat dumheter om dom.... visst jag har en halv syster och tacka gud att hon blev bort adopterad... fan alltså... mormor sa ju direkt till henne att adoptera bort henne när hon var 19 år... hon ljög antinge till mig eller till min faster då hon berättade 2 olika historier om hur hon kom till.

Jag önksar min mormor var i livet.... min morfar som inte bio var det men ändå han var min morfar.
Jag önska att jag fick chansen att prata med dom mer.. igen..

Men här om dagen sket allt sig... mamma sa att jag var allt fel till hennes hårda liv, mer eller mindre, mitt fel hon inte umgås med andra människor för jag ljuger om henne och hittar på saker så andra ser henne som en "elak kärring" men hon glömer att andra kan också ser för sig själva och ser hur hon beteer sig. Min ord betyder väldigt lite gemfört med det.
Jag var en grinig unge, alltid sur så det var ju inte så lätt att vara mamma till mig.
Klaga på hur jävlig jag var när jag fick min första barn... hur förjävligt jag beteede mig när jag kom och hälsa på första ggn med henne "själv från london och INGEN plocka upp mig utan fick flyga, resa tåg själv" för hon kunde ju inte sträcka sig så för hennes barnbarn i alla fall").
Men sitta och bestämma och över köra mig på hur jag SKA vara med mitt barn och i livet det kan hon minsann, det går bra och sen när jag inte helt håller med, då är jag dum i huvudet.

Dom som står mig nära vet hur det är... nu har det varit många som säger och tror att hon är vädligt bitter och förmodligen svartsjuk på mig... det kan ju stämma... för hon har ju inte direkt lyckats i livet om man nu tänker på allmäna saker.
Inte jag heller men jag har 3 fina underbara barn... jag har inget super yrke men en härlig far till mina barn, inte mycket pengar men en härlig blivande man som jag har träffat på nätet och ska gifta mig "igen" i April... men kan hon vara lycklig för mig???
Nej... utan säger "Utan "honom" skulle du inte ha allt det du har...."... säger man så till sin dotter?

Jävla kärring... ja det är hon.

Det gör ont... men det känns jävligt skönt också-
Nu kanske jag kan slippa att skriva om detta, men det är lite terapi för mig... så förlåt.

... att man har pms just nu... men kännslan av att inte vara uppskattad ibland känns som... humm.. ja världens tomhet fyller i bröstet och även om man har 3 1/2 barn (bonus) där av en konstat säger att hon älskar mig vilket är 100% uppskattat, men ibland räcker det liksom inte att höra det bara från sitt barn och över för det mesta när dom får nått... vilket i sig är en uppskattning.. ush vad dum jag låter men... det är inte bara det!

När man varit gift ett tag och haft det lite annurlunda som "family" och sen möter en ny och yngre som inte har erfarenheten av livet och man har påkekat lite då och då att man liksom vill ha lite medkännsla och uppskattning, så borstarst det bort lite med ett leende.... känns inte riktigt super då, eller så blir han upprörd, och visst är det kanske inte nått roligt att höra.. visserligen är jag en välldigt konstig männsika och skulle nån säga det till mig, så skulle mitt svar vara " Men gud förlåt jag försöker, hur vill du ha mig" fast med det mena jag självklart inte att man ska ändra sig själv utan ge vad sin partner kanske vill ha lite mer... kärlek, sex, uppskattning (menas inte med pengar utan.. kanske... en riktig tryckare i hallen och bara mysa och säga "du är bara min"), blickar som gör en varm, en hand på ryggen som smeker sig upp mot nacken och myser lite med örat... ja jag vet att jag har pms nu och kanske inte alls ser logik i det hela.

Men... sen när hormonerna eller sin barnslighet lugnar sig så kanske man ser att man kanske har varit lite löjlig?
Jag vill kanske har för mycket, jag kanske har för mycket kärlek som gör att det klashar med just han.. han kanske inte alls ser på saken på samma sätt fast man tycks ha pratat om det ett antal ggr och känner fasen vad bra det är att vi kan prata men ändå känns det som det inte riktigt är där i alla fall...?

Jag antar att jag ska komma ner från mina höga hästar och inte vara så jävla kännslig.

... kan störa mig ibland, det har ju självklar inte med nån personlig fröken att göra... i alla fall inte vad jag tror!
Tänkte på detta med 15 timmars barnen som får gå antinge 3 timmar om dagen mon-fre eller kanske 3 dagar i veckan men 5 timmar, vilket mina gör.

Ja när dom har möte/utbildening/liknande och måste ta en (eller nått) i veckan och så blir det oftast 15 timmars barnen som blir drabbade att inte få komma till dagis, och ändå sitter man och betalar för hela sin plats.
Vilket jag kan tycka är helt ok OM jag får en extra dag veckan därpå eller kanske en annan dag den veckan som dom ska ha möte på.... varför jag tycker det är för att skulle jag fråga om en dag extra och kanske måste göra nått som kommit på, som kanske inte har med arbete att göra eller skola.. ex. hämta någon på flygplatsen och kan inte ta med mig 3 barn för olika anledningar.. då får jag ta bort en dag från nästa vecka.. vilket har hänt!

Är det rättvist?

Ja jag är ingen snyltare eller så.. bara jag tycker att ska det vara rätt så ska det till båda parterna.

Men samma sak är det ju om man köper nått på internet eller katalog... du betalar frakten hem till dig, vill du inte ha den betalar du även den till dom....??
I min åsikt så tycker jag att betalar jag allt hem till mig, då kan dom betala den varan som man skickar tillbaka... för hur ofta är det att man skickar ALLT tillbaka?

Även om ni inte alltid kommer in till bloggen, kan ni inte klicka på "följ bloggen" =D Skulle uppskattas.

Ja det var mina tankar för denna gång haha =D Ha det gott och se upp för fallande snö snart.

Kan vara läskigt ibland... tycker jag... man känner att ibland räcker man inte till och vill mera och göra mera för andra och sen vet man inte om det var sån bra ide att försöka sig på mer än vad man klara och sen inte bli igen känd för sitt hårda arbete.

Att vara sig själv och bara inte behöva "stå" på sig, utan med jämna steg utan oro kunna säga "nej jag kan inte jobba i helgen" utan att känna samvete för den andra.... eller... kanske säga lite mera som man tycker, vara ärlig utan att vara den som alltid vill hålla skenet uppe, funkar det?

Känna kännslan av att när man gör nått för nån annan, får man tillbaka det när man minst anar det, som en liten överraskning, som man förtjänar och inget som man tycker ska betala tillbaks på nått sätt bara för att.

Jag har ganska stort samvete... vissa saker värre än det ändra och vill helst inte att nån tycker illa om mig, vill gärna att alla ska må bra och ha det gott...men ibland går det inte och jag vet att när man är yngre finns det tillfällen som gör att man hellre ljuger, undangömmer sig lite än i stället för att tala sanning och säga som det är.

Även om det blir ett kortt svar tillbaks.

Sitter och tänker, vad mycket det rör sig i mitt huvud igentligen... när sak jag ha semester =D

Ja jag tror i alla fall att jag vet hur man får framgång i ett förhållande... till en viss del så klart.

Prata, kommunicera, visa och medkännsla till den anndra.. visst tänker många, det är väll klart, men inte alla som praktiserar det, eller kanske bara en av dom eller kanske inget men tror sig göra det.

Igår prata jag och sambon, säkert en 30 min innan vi sov, även jag är en välldigt svår person då jag aldrig har haft ett förhållande där man har pratat utan det har varit skrik och smäll i dörrar och allmänt otrevliga ord och arga ansikten... men när det är så och inget annat kan vara, är det värkligen rätt då?

Jag är ju 14 år äldre än min sambo och han är ju mognare än vad dom killar som är i hans ålder och jag barnsligare än vad "kvinnor" i min ålder är, så det på nått sätt jämnar ut sig.
Men jag känner att jag har fått mer utav detta förhållande som har pågott i ett år den 8de Maj än vad mitt äktenskap som var i 10 år...

Så nyckel till framgång.... prata men i lugn ton, vänta tills man är lugn innan och inte urförbannad... vänta istället... ja det är min åsikt i alla fall =)

Kram på er.

Bekräftelse, är det nått som bara unga tjejer är ute efter eller äldre kvinnor med? Ja detta är kanske jag har fått höra lite så här på senare år, inget jag har sagt sjävl eller vet om. Kan män vilja ha lite bekräftelse också ibland eller är dom värklgen så säkra på sig själva att man inte behöver visa lite extra kärlek ibland?
Jag bara tänker på dom som exempelvis har ett förhållande som pågått ett tag, som kanske satt sina spår i sin rutin och vet sin plats, att inte längre behöva "larva" sig, att kanske inte längre ta tag i armen på sin älskade och bara dra till honom/henne till sig och bara krama om lite hårdare än vanligt... och bara viska "du är min" med lite indraget anndetag mot nacken....

hmm är vi tjejer värkligen mer än killar, eller är det bara så att dom är bra på att dölja?
Är det värkligen "bekräftelse" eller bara lite extra kärlek som kanske inte riktigt räcker till, eller tillfredställer en som man vill... typ en lätt klapp på rumpan med ett varmt leende och säger "du får mig att rysa".
Är det kanske bara jag som har en välldigt svår grad filosofi i mitt sinne och annalyserar det med stor omsorg?

ja hur ligger det till igentligen?

/J