Filosofaris - Dagbok!

Ja.. nu har jag bombat min bro med min mor, jag har krasat hela bron som höll våran koppling till varanndra då jag absolut har låtit hela glaset runnit över på all tålamod och välmående av att ha nån slags kontakt med henne.

Lång historia kort, Min mor kan inte vara frisk i huvudet... nej inte alls... för vilken mamma som helst oavsätt svåra tider med "barn" (barn vet inte mer än vad dom blir lärda) älskar sina barn och vill deras bästa, men så är inte fallet med mig.
Fått veta lite saker som visst gjorde ont men samtidgt fått veta nått jag har misstänkt för.

När jag var hos min faster i åldern 5-6 år och bodde där ett tag då min mamma.... tja inte fan vet jag om jag ska vara ärlig... levde röjan... hon fick visst lediga helger bara hon fråga min faster om du kunde ha mig om det våre så att hon ville ha lite "vuxen" tid.
Eftersom det stör henne så himla mycket att jag får det i dag en helg i månaden...
Men i alla fall, bodde hos min faster, började förskolan och deras kyrka (det visste inte jag haha, kyrkan haha i alla fall) och trivdes så mycket man kan göra, jag och min kusin kanske inte alls kom överrens men jag vet ju hur det är med jämnåriga barn (har ju det själv) men det kanske var lite svårt... jobbigt och jag fatta inte helt varför och så.

Men mormor och morfar hade tydligen varit "där" när jag var liten, min mormor och morfar... och sagt till min faster att hon skulle behålla mig, att jag får det bättre med dom... när jag hörde det och tänkte efter... (i går) så blev det som en lättnad då jag alltid kännt ett samvete för att tycka om min mormor och morfar då hon alltid pratat dumheter om dom.... visst jag har en halv syster och tacka gud att hon blev bort adopterad... fan alltså... mormor sa ju direkt till henne att adoptera bort henne när hon var 19 år... hon ljög antinge till mig eller till min faster då hon berättade 2 olika historier om hur hon kom till.

Jag önksar min mormor var i livet.... min morfar som inte bio var det men ändå han var min morfar.
Jag önska att jag fick chansen att prata med dom mer.. igen..

Men här om dagen sket allt sig... mamma sa att jag var allt fel till hennes hårda liv, mer eller mindre, mitt fel hon inte umgås med andra människor för jag ljuger om henne och hittar på saker så andra ser henne som en "elak kärring" men hon glömer att andra kan också ser för sig själva och ser hur hon beteer sig. Min ord betyder väldigt lite gemfört med det.
Jag var en grinig unge, alltid sur så det var ju inte så lätt att vara mamma till mig.
Klaga på hur jävlig jag var när jag fick min första barn... hur förjävligt jag beteede mig när jag kom och hälsa på första ggn med henne "själv från london och INGEN plocka upp mig utan fick flyga, resa tåg själv" för hon kunde ju inte sträcka sig så för hennes barnbarn i alla fall").
Men sitta och bestämma och över köra mig på hur jag SKA vara med mitt barn och i livet det kan hon minsann, det går bra och sen när jag inte helt håller med, då är jag dum i huvudet.

Dom som står mig nära vet hur det är... nu har det varit många som säger och tror att hon är vädligt bitter och förmodligen svartsjuk på mig... det kan ju stämma... för hon har ju inte direkt lyckats i livet om man nu tänker på allmäna saker.
Inte jag heller men jag har 3 fina underbara barn... jag har inget super yrke men en härlig far till mina barn, inte mycket pengar men en härlig blivande man som jag har träffat på nätet och ska gifta mig "igen" i April... men kan hon vara lycklig för mig???
Nej... utan säger "Utan "honom" skulle du inte ha allt det du har...."... säger man så till sin dotter?

Jävla kärring... ja det är hon.

Det gör ont... men det känns jävligt skönt också-
Nu kanske jag kan slippa att skriva om detta, men det är lite terapi för mig... så förlåt.