Filosofaris - Dagbok!

Japp då har man börjat igen då... tänka... hitta en grupp liknande på facebook som heter:
IF I SPOKEN TO MY PARENTS HOW KIDS TALK NOW DAYS I`D BEEN KNOCKED OUT

Så jag gick med där hehe för jag vet att visst var det en självklarhet att en förälder kunnde tillrätta sina barn utan att vara rädd förr i tiden medans idag... vågar man kanppt titta på sina barn för att vara oroliga om det "inte passar" nån annan person som ser det.

Jag är ganska sträng, har lite tolerans mot dåligt uppförande, kanske från min egen barndom.. eller bara sån jag är.
Att ge saker, godis och saker i allmänheten har jag inge problem med om jag har stålarna, men uppförande är nått jag ser välldigt hårt på.

Utbrott, ja det är nått jag absolut inte tolererar men ser till att är man hemma får dom ha det inne på sina rum, och inte ute eller bland oss då det kan tycker jag bli jobbigt om 4 barn skulle få det titt som tätt.
Dom vet att blir det utrbrott för.... dom inte får glass eller nått, så får dom chansen att lugna sig, eller så får det bli rummet.

Ja och så står det lite i gruppen/ eller vad det är för nått om unga eller äldre när dom var yngre eller även idag, att vissa föräldrar ger en liten "smack" på rumpan (med kläder på alltså hoppas jag) och att "h'n" inte alls ser det som nått dåligt och mycket väl förstår att h'n har gått för långt och just då behövde en väckning.

Här i Sverige kan jag tycka att det har gått välldans långt med att en förälder inte änns får höja rösten till sina barn för att det ska vara "barnens bästa" men är det värkligen barnens bästa när dom knappt får en tillsägelse för att OM man gör det lite för hårt vilket jag tror 99% av alla föräldrara har gjort inom stängda dörrar kan bli anmälda från nån som sitter på inte har nått annat att göra om dagarna, utan att titta vad anndra gör!

Jag tycker det är helt ok att ta tag i armen om barnet uppför sig så pass att ord inte hjälper, jag har sett barn som helt enkelt inte nappar på vanliga tillsägelse eller varnings ord.
Det finns barn som får tametusan allt bara för att man inte vågar eller får dåligt samvete av att barnet ska må dåligt av att inte få det den vill, medans senare i livet kommer den som vuxen inte fatta varför allt är så jävla svårt.

ja hmm det var lite tankar för denna morgon =D

Ja jag tror i alla fall att jag vet hur man får framgång i ett förhållande... till en viss del så klart.

Prata, kommunicera, visa och medkännsla till den anndra.. visst tänker många, det är väll klart, men inte alla som praktiserar det, eller kanske bara en av dom eller kanske inget men tror sig göra det.

Igår prata jag och sambon, säkert en 30 min innan vi sov, även jag är en välldigt svår person då jag aldrig har haft ett förhållande där man har pratat utan det har varit skrik och smäll i dörrar och allmänt otrevliga ord och arga ansikten... men när det är så och inget annat kan vara, är det värkligen rätt då?

Jag är ju 14 år äldre än min sambo och han är ju mognare än vad dom killar som är i hans ålder och jag barnsligare än vad "kvinnor" i min ålder är, så det på nått sätt jämnar ut sig.
Men jag känner att jag har fått mer utav detta förhållande som har pågott i ett år den 8de Maj än vad mitt äktenskap som var i 10 år...

Så nyckel till framgång.... prata men i lugn ton, vänta tills man är lugn innan och inte urförbannad... vänta istället... ja det är min åsikt i alla fall =)

Kram på er.

hmm ja, jag är en sån som gillar snabba puckar i det mesta... typ om nån säger att "detta" ska göras som har en viss positiv inflytan på mitt eller nära/familje liv så kan jag gå på nålar... avskyr att vänta, det värsta jag vet.

Hur gör man för att den anndra ska skynda? inget! hmmm

Ja... jag har ju växt upp med Schäfer och har ett jätte svagt hjärta för just schäfer =D och vill ha en till sen när man har lite mer tid och barnen är lite större...  men har tänk lite på det ibland hur hundfolket igentligen är mot varanndra.
som Schäfer folk... ja jag gillar dom ... oftast, då jag tror det är speciella människor som väljer just en ras.
Schäfer en en super härlig hund i mitt tycke och kommer alltid vara det...

Men jag tänkte bara säga att varför är det sån svartsjuka mellan hundägare och upppfödare, jag hade ju ett svenskt hunduppfödar forum för typ 2 år sen, och gick jätte bra i början, men sen sket det sig när nån skulle vara den stora strygga vargen och bara ta för sig fast man vet (jag vet) att man kan inte tycka som alla anndra.
Ändå retar man upp sig på vad anndra säger, man kan ha sitt sagt och sen lämna det, visst en discussion är alltid kul tycker jag =) men med lite gnuta humor och respect tycker jag.

På senare tid har jag blivit lite små förtjust i Japansk spets, fruktansvärd liten härlig hund =).

tja detta var min morgon tanke =) hörs senare.

/J

.... Ja det gör jag, jag är en sån som tänker regelbundet, på allt som går att tänka på.
filosoferar om det, analyserar om vilket håll flyget ska och vilken höjd... undrar om det är normalt eller ohälsosamt att vara så, men sån har jag varit ännda sen mina tankar börja vara självständiga och kommer vara tills jag flyger i luften, ja jag vill ju kremeras när jag har lämnat denna ljord.

Jag har alltid undrat om det är som man sover när man har gått bort... eller bara att det inte känns.
jag vill gärna ha det som att man sover, det liksom känns lättare då.
Sen när det väl har hänt, och man är där man är... då vill jag bli aska och spridas för vinden... vara fri upp i luften och se och känna, inte ligga i en kista och rutna... känna vinden smeka min allt och se ner på alla som hållt mig kär.

Jag är inte rädd för döden, men rädd för smärtan... vill gärna somna in i sömnen när man väll är på g åt det hållet att inte känna nått när man väl kliver över.

tanka som ploppar upp =) hur ser ni det på detta?

Ja jag tänkte med det sista inlägget, så vill jag ha en liten omröstning.

Bekräftelse, är det nått som bara unga tjejer är ute efter eller äldre kvinnor med? Ja detta är kanske jag har fått höra lite så här på senare år, inget jag har sagt sjävl eller vet om. Kan män vilja ha lite bekräftelse också ibland eller är dom värklgen så säkra på sig själva att man inte behöver visa lite extra kärlek ibland?
Jag bara tänker på dom som exempelvis har ett förhållande som pågått ett tag, som kanske satt sina spår i sin rutin och vet sin plats, att inte längre behöva "larva" sig, att kanske inte längre ta tag i armen på sin älskade och bara dra till honom/henne till sig och bara krama om lite hårdare än vanligt... och bara viska "du är min" med lite indraget anndetag mot nacken....

hmm är vi tjejer värkligen mer än killar, eller är det bara så att dom är bra på att dölja?
Är det värkligen "bekräftelse" eller bara lite extra kärlek som kanske inte riktigt räcker till, eller tillfredställer en som man vill... typ en lätt klapp på rumpan med ett varmt leende och säger "du får mig att rysa".
Är det kanske bara jag som har en välldigt svår grad filosofi i mitt sinne och annalyserar det med stor omsorg?

ja hur ligger det till igentligen?

/J

Ja det är jag det, en filosofare som i mitt eget lilla huvud filosoferar och analyserar 98% av allt i mitt lilla knasiga liv.... har 3 bio barn och 1 bonus barn, men denna blogg är inte om dom.

 

=) Mer kommer om mina tankar